Helena Zenk, vår speciallärare, har undervisat oss om funktionshinder. Vi fick pröva på olika övningar för att känna på hur det är att ha svårigheter med synen, balansen, hörseln, koncentrationen och motoriken.
|
Vi fick ta på oss skyddsglasögon. De var mycket kladdiga! |
|
Kompisen visade en bild i en bok. Vi skulle beskriva vad vi såg. |
|
Vi fick också testa att skriva våra namn på ett papper. |
|
Vi fick ha en kikare framför ögonen och balansera på en tape.
Vi fick pröva att vända kikaren bak och fram. |
|
Vi fick räkna ett mattepapper i två minuter.
Den vuxne vred på en radio som brusade och fräste. |
|
Med skyddshandskar på händerna skulle vi trä minst
två pärlor på en tråd och sätta ihop en bult, bricka och mutter. |
Alla tyckte någon av övningarna var extra svåra, men vi tyckte lite olika. Vi samtalade om att det kan finnas barn i klassen som t.ex. har svårt med att hålla balansen, då man ska klä på sig, och kanske råkar putta till någon annan. Istället för att bli arg så kan man fråga om man kan hjälpa till.
Man kan känna sig lite ledsen om man inte kan en sak. Man kanske skäms lite. Till slut kan det bli så att man inte tror att man kan någonting.
En del saker kan vara svårt hela livet. Det är inget man rår för att man inte kan, men man kan träna upp sig och bli starkare och säkrare.
Ska man reta någon som inte kan? Nej, ingen tyckte att man skulle det. Många tyckte att när de nu fått känna på hur det känns så kanske man kommer ihåg att man inte ska vara elak mot någon som inte kan. Det är viktigt att komma ihåg att det alltid finns någon som tycker att någonting är svårt.
Vi har svårt med olika saker och vi är bra på olika saker också.
Tack Helena för spännande och lärorika lektioner i ettan!